Som sagt var dagen omtumlande igår rättare sagt. Jag gick upp vid halv nio idag, känner mig inte utsövd som vanligt. Började med att diska och sen städade jag hela lägenheten för att inte tänka på allt med självmordstankar. Fungerat rätt bra och det fungerar om jag gör saker hela tiden. För då tänker jag inte på det.

Jag känner mig riktigt ensam här uppe. Sen pappa flytta har jag ingen. Människor tror ju att jag borde ha Mats familj. Dom finns väl på sitt sätt. Men dom förstår inte alls varför man mår dåligt och har ingen förståelse för det. Dom gör ju sitt bästa. Men dom finns inte där ner jag behöver någon som mest.

För att jag skriver detta betyder det inte att jag tycker illa om Mats föräldrar, absolut inte. Jag tycker om dom jättemycket. Men vissa saker som dom kanske gjort och gör ibland gör mig jätte ledsen. Men jag gör säkert samma emot dom. Men jag försöker ju rätta till det och jag försöker ju be om ursäkt.

Mats och jag har det bra om inte jag håller på som jag gör. Jag ligger mycket i sängen och gråter och beter mig som ett barn, ett stort sådant. Tycker synd om mig själv. Mina perioder kommer i mellan åt och nu har den verkligen kommit, ingen kan ta miste på det. Själv önskar jag att inte dessa perioder fanns i mitt liv, eller att dom kunde gå över snabbt och inte vara så djupa.

I alla fall jag känner mig så jävla ensam här uppe. Finns ingen alls här. Trodde inte jag skulle känna såhär, verkligen inte.