När jag börjat resan hem till Värmland igår så grät jag otroligt mycket. Var så jobbigt att åka. Tänkte en hel del de timmarna jag satt på bussen. Pappa såg på mig när jag var nere att jag gett upp livet & att jag inte vill leva längre. Han sa även till mig att han vet att har jag bestämt mig för att ta mitt liv så gör jag det. Han är jätte orolig, de förstår jag. De har aldrig varit såhär illa jag vet att jag verkligen har gett upp allt, jag vet att jag inte vill längre. Tankarna på bussen fick mig att komma fram till att jag ska försöka ta tag i mitt liv. Börja träna till veckan & starta upp Solareturen igen. När jag gjort detta ett tag så hoppas jag på att må lite bättre gör jag inte det så kommer jag söka hjälp. Jag har försökt länge att ta mig upp men jag kommer bara djupare & djupare ner i de svarta.