Jag är stolt över mig själv att jag lämnade honom. Men att det skulle ta så lång tid känns otroligt jobbigt. Idag slipper jag massa bråk & jag slipper känna mig orolig. Jag är orolig av att bo här i denna lägenheten men det är inte samma oro som när jag levde med honom.

Jag kan tycka, tänka, känna, säga precis vad jag vill & göra precis vad jag vill utan att känna mig kontrollerad & orolig.

Jag mådde så otroligt dåligt i förhållandet men jag stannade ändå. Ställt mig frågan VARFÖR många gånger & kommer att fortsätta göra det. Jag vet att jag antagligen inte kommer komma fram till svaret. Men jag funderar mycket på om svaret är att jag va rädd! Rädd för att lämna han & rädd för att vara själv! Under förhållandet så gjorde han mig så beroende av honom jag klarade inte av något utan honom.

Tänker mycket idag på vad jag kunde sagt annorlunda & gjort annorlunda i vissa diskussioner & händelser som vi hade & gick igenom för att han inte skulle få sina utbrott. Vad gjorde jag för fel när han slog mig?

Under ca 7 år levde jag ju med honom & under den tiden så tänkte jag alltid på att de va mitt fel att han slog mig  att jag fick skylla mig själv. Idag kan jag se lite, lite annorlunda på den saken. Vissa stunder när jag tänker idag på allt som hände så tänker jag så här: Ingen människa får slå en annan människa. Ingen människa är värd att bli behandlad så. Men jag kan även trilla tillbaka till tankarna jag hade när det hände. Att jag fick skylla mig själv att jag provocerade.