Sen åkte jag in igen till stan 15.20 för att gå på ett möte klockan 16 på HAB. Mötet gick sådär som vanligt så grinade jag som ett litet barn. Ställde minst 100 olika frågor. Om det bara fanns något vettigt svar på någon av dom. Men det är oftast många olika svar till varje fråga och vad fan stämmer då?    

Man vill bara inte liv längre, man vill få stop på allt man känner inom sig. När jag skär mig i armarna så släpper alla som gör ont inuti en. Varför? Efter en stund mår man mycket bättre. Varför? Vad är det jag känner?  Ångest säger några, men frågan är varför har jag ångest? Varför är mitt inre så tung innan jag skär mig? Vad händer egentligen under tiden när jag skär mig? Hur kan man känna sig så fri när man har gjort det? Innan vill man ta sitt liv men när man väl satt igång och skära sig så känner man att man egentligen vill fortsätta att leva bara att man får bort det som är så tungt och gör så ont inom en.  

Är det rätt att vissa ska komma så lätt undan när dom gjort mig så lilla som litet barn? Jag hade börjat acceptera det och sluta tänka på det men har om dagen kom det upp i mitt huvud igen. Tänk så händer det något annat barn? Personen kan ju inte vara frisk när man utsätter ett barn för det som hände mig. Något fel är det och det kan jag konstatera själv utan att vara utbildad. Bara för att man har gjort en sak för många år sen och ångrar det säger väl inte att det inte kan hända igen?

Till säkert 80% så är det de som förstört stora dela av mitt liv. Dom 20% som är kvar kommer från andra saker. Men jag tror att mitt liv hade varit mycket bättre om det inte hände mig alls. Jag känner att jag varit en jävla ungjävle när jag var liten. Var alltid den som inte passa in, som bråkade och som inte var speciellt duktig i skolan. Ingen ville ha med mig att göra. Så jag har alltid känt mig oduglig som människa, oönskad. Men allt detta var ett rop på hjälp tror jag. Men det gick inte riktigt fram till dom vuxna.

Jag kommer alltid ha stora ärr inom mig. Hur ska man förklara det? Jag gick sönder som barn och nu när jag är vuxen försöker jag att limma ihop mig men det går inte att bli riktigt hel igen. Det kommer aldrig gå. Jag känner mig fortfarande äcklad av mig själv, kan stå timmar i duschen och skrubba så att hunden ibland försvinner, jag är ju skitig fortfarande och det kommer jag alltid vara. Vad gjorde jag för fel? Va det mitt fel?

Jag hade förträngt det rejält men så träffade jag en person som frågade mig rakt ut om jag varit med om något sånt och då kom allt fram. Jag fick tänka länge på om det verkligen var sant det som kom upp i huvudet. Det kanske var inbillning. Jag började tvivla på mig själv. Men till sist frågade jag honom varför han gjort så emot mig och då fick jag det bekräftat att det var inget som jag inbillade mig. Jag fick istället svart på vitt.