Jag är stolt över mig själv att jag lämnade honom. Men att det skulle ta så lång tid känns otroligt jobbigt. Idag slipper jag massa bråk & jag slipper känna mig orolig. Jag är orolig av att bo här i denna lägenheten men det är inte samma oro som när jag levde med honom.

Jag kan tycka, tänka, känna, säga precis vad jag vill & göra precis vad jag vill utan att känna mig kontrollerad & orolig.

Jag mådde så otroligt dåligt i förhållandet men jag stannade ändå. Ställt mig frågan VARFÖR många gånger & kommer att fortsätta göra det. Jag vet att jag antagligen inte kommer komma fram till svaret. Men jag funderar mycket på om svaret är att jag va rädd! Rädd för att lämna han & rädd för att vara själv! Under förhållandet så gjorde han mig så beroende av honom jag klarade inte av något utan honom.

Tänker mycket idag på vad jag kunde sagt annorlunda & gjort annorlunda i vissa diskussioner & händelser som vi hade & gick igenom för att han inte skulle få sina utbrott. Vad gjorde jag för fel när han slog mig?

Under ca 7 år levde jag ju med honom & under den tiden så tänkte jag alltid på att de va mitt fel att han slog mig  att jag fick skylla mig själv. Idag kan jag se lite, lite annorlunda på den saken. Vissa stunder när jag tänker idag på allt som hände så tänker jag så här: Ingen människa får slå en annan människa. Ingen människa är värd att bli behandlad så. Men jag kan även trilla tillbaka till tankarna jag hade när det hände. Att jag fick skylla mig själv att jag provocerade.  

Som vanlig krånglar M med pengarna, han ber om ursäkt varje månad & säger att han ska sluta. Men det är samma visa varje månad är så jävla trött på det. De är väl bara att betala & se glad ut? Han ska bara vara glad att jag lånat ut så mycket pengar till han. Han ska vara tacksam inget annat. Han betalar ju inte så stor summa varje månad heller, kommer ta en evighet för han att betala allt. Han ska bara vara glad att jag gått med på så lite varje månad.

Skönt att vara själv men vissa stunder saknar man andra hälften. Men så kommer de nog alltid vara. Jag saknar inte M utan bara att han någon i min närhet, men absolut inte han. Visst vi hade fina stunder men när man levde i förhållandet så tänkte man bara på dom fina stunderna men nu när man tagit sig ur det så tänker man bara på dom dåliga stunderna. Dom va ju fler än de bra stunderna om man säger så. Men när man levde i förhållandet så gick man och trodde på att allt skulle bli så mycket bättre. Men så va inte fallet.

Jag kommer nog alltid älta detta men jag kan inte förstå att sju år av mitt liv har jag lagt på M:S & mitt förhållande. Varför? Man är faktiskt blind när man älskar någon, sen i slutet blir man så fast för man är så nertryckt att man inte tror att man är värd bättre än de man lever i. Än idag tänker jag att allt som hände va mitt egna fel, att jag förtjänade det & att jag fick skylla mig själv. Många säger till mig att ingen förtjänar att leva som jag gjorde. Men jag har så svårt att tro på det. Man klandrar sig själv för allt.

Det är så otroligt jobbigt när M:S bästa kompis bor en våning ner. Han är ju typ här jämt. Är alltid så orolig att jag ska träffa på M. Jag vill inte se han, höra han, prata med han eller något. Men eftersom att han är skyldigt mig så mycket pengar måste jag har kontakt via SMS. Men när han betalat tillbaka allt så bryter jag kontakten helt.

Har fått blockera vissa på FB pga. av att M har sån koll på mig. Han kan ringa eller sms:a & berätta att jag tatuerat mig där & där, han frågar hur jag fått pengar till det? Tycker inte han har med det att göra. Han vill bara ha kontroll över mig. Sen är han påpekat ofta  för mig vilka jag har hos mig & när.

Vill bara flytta. När jag vet att han är här i huset. Så flyttar jag mina skor från ytterdörren & ställer dom så att dom inte syns i brevinkastet. Släcker ner hela lägenheten & sätter mobilen på ljudlös. Orolig att han ska komma upp till mig & det vill jag inte. Är det meningen att det ska vara så?

Känns som ett fängelse här. Varje gång jag kommer hem från stan så smyger jag fram till huset & kollar så att hans bil inte är där. Är han där så tar de långtid innan jag går hem. Ringer alltid C då & har hon i mobilen. Springer upp för trappan & låser upp så fort jag kan. Ska de vara så?

Varje gång när jag kommer hem eller något så kollar grannen i sitt nyckelhål eller så kommer han ut för att kolla mig. Hur kan annars M veta allt om mig? Jag va vän med grannen på FB men tog bort honom & blockerade honom så får M reda på något om mig nu så är de ju pga. av att grannen bor här nere.

Igår krånglade han som vanligt. Varje månad är det krångel är så jävla trött på de. Att han inte har koll på sin ekonomi. Varenda gång när man skriver & frågar hur mycket han sätter in så får man till svar "Jag ska kolla upp de när jag kommer hem." Han vet vad han har i inkomst varje månad. Då är det väl inte för mycket begärt om han kan skriva några dagar innan till mig & berätta hur mycket han sätter in?  Han är skyldig mig stora summor. Jag tycker bara att jag är snäll som gått med på att han får avbetala pengarna varje månad. Det  kommer ta en evighet för honom att betala med den summan han betalar nu varje månad. Jag har gått med på det tills han får jobb. Men jag har då fan inte gått med på allt krångel & barnsligheter han håller på med. Jag blir så otroligt trött & ju mer han krånglar ju mer arg & förbannad blir jag.

Min familj har alltid funnits för mig. Dom har stöttat mig & hjälpt mig. Dom är fortfarande ett enormt stöd för mig.

Pappa har ju verkligen sett otroligt mycket mellan mig & M. Han har ju varit med alla 7 åren. Jag har alltid pratat med min pappa om allt & han har alltid varit en bra lyssnare. Under en längre tid så pratade jag mycket om att jag ville börja ett nytt liv. Det blev så tillslut.

Det som va lite underligt när jag tog beslutet att lämna M va att T tog emot mig med öppna ramar. Fast att jag bara hade träffat henne två gånger . Jag sova en hel del hos henne under den jobbiga perioden när allt hände. Hon va ett stort stöd för mig under hela resans gång.

Är så tacksam för att ni alla funnits för mig & gör. Ni betyder otroligt mycket för mig, jag älskar er enormt mycket. Glöm aldrig det.

Det är en lång uppförsbacke nu men jag hoppas ljuset snart kommer och den stora nedsförbacken kommer. Jag måste bara tillåta mig själv att sörja, gråta, va arg, besviken, förbannad och hata allt detta det är normalt efter allt som hänt. Annars kan jag aldrig bli starkare. Vissa dagar är så mycket jobbigare än andra och det har varit så nära att jag tagit livet av mig. Har tänkt ut exakt hur jag skulle görat. T.ex. tagit alla mina tabletter, skurit mig eller hängt mig. Har kommit fram till vilka jag vill skriva brev till familj och vänner. Vad det ska stå i dom. Men tack vare min familj och mina vänner har jag klarat av dom dagarna.

Vet inte hur jag ska förklara mina känslor. Men känner allt på samma gång, ledsen, besviken och arg. Vissa stunder känner jag att jag inte vill leva längre andra stunder bara gråter jag och skriker. Vissa stunder vill jag bara vara med honom, andra stunder hatar jag honom. Får man skriva så?

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

I onsdags skulle jag till gynmottagningen och göra en abort. Han kom inte dit. Han har ingen bil sa han. Men han kunde lånat sin mammas. Det kunde han i tisdags när han skulle se på hockey hos grannen. Men som sagt det är ju viktigare att se hockeyn än att jag tar bort hans barn. Sporten har alltid gått före allt.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Fixade en gemensam kurator till oss att gå och prata med tillsammans. För att jag ville att vi skulle lösa allt och få det bra i förhållandet. I början gick det bra att gå dit. Men sen började han bete sig illa emot det. Han lovade och lovade mig saker där hos henne men höll inte ett ord va vad han sa. Han lovade att ringa och få hjälp och att få någon utbildad att prata med själv. Inget av det gjorde han. Det gjorde väldigt ont. Tycker att det bevisar att han vill och tycker att han behandlade mig rätt. Han ville bete sig som han gjorde han tyckte det va acceptabelt.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Det finns en gång jag ALDRIG glömmer & ALLTID kommer tänka på!

Det va på min lillasysters födelsedan den 24 JUNI 2011 ca: 15:48. Alltså på midsommar. Pappa hade kommit upp från Skåne några dagar innan. Vi skulle mysa och fira midsommar tillsammans alla 3. Träffade inte pappa så ofta eftersom han bor i Helsingborg. Han har alltid funnits för mig i alla lägen. Han är guld värd.

På midsommar afton när pojkvännen vakna känner man direkt att något är fel och att han är på dåligt humör. Sånt kan man avgöra bara när man ser han i ansiktet. Så pappa går ut för att gå en runda.

Sen händer allt. Efter en stund kommer pojkvännen ut i köket och fråga ungefär såhär "vart är alla jordgubbar?" Upplever att han blir ännu surare för att det finns så lite jordgubbar kvar. Så jag frågar honom ungefär såhär "fick vi inte äta jordgubbar?" Jag upplever att han blir ännu surare. Efteråt säger han nått i stil med "att det inte va jordgubbarna han va sur för."

Vi är i köket efter en stunds diskution så ställer han sig upp och knuffar mig in i skafferiet så jag tappar luften och slår mig på kinden. Jag går in i sovrummet för jag blir ledsen och gråter, helt förstörd. Denna dag som skulle blir så mysig. Pappa hade kommit upp 52 mil för att hälsa på. Nu är helvetet löst tänkte jag.

Han kom in efter mig i sovrummet och vi diskuterade. Han blev arg och kastade en kattställning på mig, hoppas på mig i sängen och gränslade över mig, tog stryptag, drar mig i håret. Men jag mins inte vad jag gör tillbaka blir minnesluckor. Vet att jag skakar och va rädd. Men jag vet att jag brukar försvara mig, så det gjorde jag antagligen denna gången också.

Pappa kommer hem efter sin promenad, han hade varit borta en lång stund. Allt är i full gång. Jag skämdes så och va så otroligt ledsen. Jag ringer polisen för att pojkvännen inte ville åka. Polisen kom. Gör ett förhör med mig och kollar på mina blåmärken. Dom tycker att jag ska göra en polisanmälan och begära besöksförbud. Så jag bestämde mig för att göra en polisanmälan och ansökte om besöksförbud. 

Dom tar han med sig. Men han ville inte följa med han skulle göra mat först. Så polisen höjer rösten och blir bestämd och pojkvännen blir mer arg och även han höjer rösten. Upplever att han blir lite hotfull. Kändes så jobbigt när dom tog honom. Bara skakade och grät.

Jag ångrade mig och tog tillbaka anmälan om besöksförbudet och misshandel. Jag tog tillbaka honom igen. Men åklagaren la inte ner fallet utan han blev dömd för misshandeln på mig. Jag fick kontakt med brottsofferjouren och gick i samtal regelbundet.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Men just nu är det bara några händelser jag orkar ta upp. Som jag tänker på väldigt ofta och som alltid kommer finnas med. Och som har satt sig som är inne i mig, som gör så otroligt ont.

Dagen därpå skulle jag till mödravården för att ta klamydia test och det visade sig att det va positivt. Vart hade jag fått klamydia ifrån? Jag har inte varit med någon annan inte varit otrogen o.s.v. Visade sig även att jag va mitt uppe i ett missfall. Berodde antagligen på att han sparkade mig i magen dagen innan. Hade så ont i magen det va som 100 knivar skar i magen och blödde jätte mycket. Han brydde sig inte det minsta utan han levde vidare som han ville. Ingen tröst eller hjälp hemma. Va fortfarande jobbigt efter operationen både psykiskt och kroppsligt. Situationen mellan mig och pojkvännen på värkande mig, slagsmålet, oron allt var riktigt jobbigt då.

Jag började fundera! Han sa att han inte hade varit med någon annan än mig. Men hans liv fortsatte som förut. Han hjälpte inte till något och han satt bara med mobilen åkte och va borta när han kände för det och hur länge. Sa aldrig vart han skulle.

Jag kände mig nästan alltid osynlig och oälskad. Jag passade när han behövde mig, ville något och hade lust.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

När jag hade varit hemma i 2 dagar efter operationen. Så va allt som vanligt igen. Det va mitt fel denna gången också.

Det började med att vi hade haft det jättedåligt i månader och hade egentligen haft det nästan hela förhållandet. Som vanligt satt han bara i soffan och kollade på tv och höll på med sin mobil. Inget tanke på att hjälpa till hemma. Jag ville ha uppmärksamhet och närhet efter operationen. Va riktigt sårbar, deppig och nere. Jag städade, tvättade, laga mat, plockade efter honom. Jag hade precis kommit hem från operationen hade varit hemma i 2 dagar. Jag tyckte att man kunde få lite hjälp. Jag mådde ju inte så bra psykiskt eller kroppsligt.

Vi gick och la oss för att sova. När han somnat tog jag hans mobil för att kolla så han ställt klockan till jobb dagen därpå. Han hade försovit sig en del dagarna innan. För att han suttit uppe sent ut på natten med mobilen och tv:n. Då blev det bråk.

Han gränslade över mig i sängen, jag släppte inte hans mobil jag höll kvar hur ont det än gjorde. Han vred mina armar, tog stryptag och slog mig med knytnäven på näsan, blödde otroligt mycket och han sparkade mig även i magen. Jag kom loss och vi fortsatte ute i hallen jag rev honom och slog av han glasögonen och han mina.

Något stämde ju inte när han reagerade att jag tog hans mobil ett sånt beteende får man inte om man inte döljer något.

Ska tillägga att jag har alltid försvarat mig. Denna gång va det mitt fel eftersom att jag tog hans mobil!

Han tog bilen och åkte ifrån mig. Stora polisbilen kom, grannen hade ringt till dom. Dom frågade mig vad som hänt. Dom va tre stycken. Jag berättade. Dom kollade igenom lägenheten. Dom såg mina blåmärken och röda avtryck på halsen och även blodet i vasken på toaletten och mina söndriga glasögon. Jag ville inte göra en anmälan men dom va tvungna att göra det.

Han kom inte tillbaka och klockan blev mycket så jag blev orolig och ringde hans mamma. Berättade för henne hur det låg till och det jag får till svar är "om han tar livet av sig så är det ditt fel." Pappa hörde hela samtalet och ringde upp hans mamma och skällde ut henne.

Efter ett tag kom det papper från polisen om polisförhör inne på station.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.