Jag önska att någon, någon gång kunde säga tack eller visa att dom bryr sig om mig. Utan att ha en baktanke med det. Känns som människor tar en förgivet.

Pappa jag kan inte riktigt förklara varför han står mig så nära. Men det känns liksom som att han förstår mig. Det är liksom ingen som förstår när man snackar om vissa saker. Vi är så lika.

Oftast tycker  ”vanliga” människor att vi är dumma i huvudet. Men egentligen så vet man precis vart man har oss. Alla vet när man är arg, förbannad, ledsen o.s.v. För vi visar det. Men såkallade ”vanliga” människor visar inte det. Dom säger bara att allt är bra o.s.v. Man vet inte riktigt vart dom står. Jag har och kommer alltid ha svårt att läsa av människor.

Jag kan inte spela glad om jag inte är glad, jag kan inte säga att allt är bra om det inte är bra. Fråga människor så måste dem ju få höra sanningen, jag kan ju inte ljuga. Annars behöver dom inte fråga. Men oftast så tål inte ”vanliga” människor sanningen. Vi är för hårda & dumma när vi säger vad vi tycker.

Är det inte så? Hur upplever ni det?