Idag så har jag tränat med T. Hård träning verkligen. Hon tränade så hon skakade och hade ont i bena. Jag bara svettades och har ont i fötterna. Har jättesvårt för att bli trött i kroppen. Eller känna av att jag gjort något.

Allt är verkligen igång. Sen i Juli har jag gått ner 14KG. 3KG kvar till mitt första mål i viktnedgången. Sen så får jag tänka ut ett nytt mål.

Nu sitter jag hemma och tråkar snackar med lillsyrran på MSN. Hon har också tråkigt. Vad händer sen, bra fråga.  Vet inte faktiskt. Vad ska man göra? Gå ut och gå kanske?

Igår så borrade jag upp en hatthylla. M tog ju med sig den som satt där innan. Borra och plugga pappas flicka! ;) Tjej & kille dotter. Som han typ brukar säga om mig.

Sen så tog jag ner alla mina kläder från vinden. Två stora flyttkartonger. Kläderna har varit för små för mig. Provade allt och allt passade mig nu. Så jag fixade i mina gadrober och fixade till mina skor och mina jackor. Så nu allt sånt nere från vinden! :)

Vad gjorde jag sen, jag tråkade mest myste med Mario. Och bara tog det lugnt.

På lördagen åkte jag in till stan till J. Vi åt tacos och drack lite. Åke hem redan 23 va nere och deppig. Tidigare under kvällen hade det blivit lite fel mellan mig och någon. Så det kändes inte så kul att vara kvar. Va rätt ledsen.

På natten kom polisen hem till mig. En kompis hade ringt till polisen för hon va oroligt för mig att något hänt. För jag svarade inte när hon ringer o.s.v. Jag låg med hörlurarna i örona med musik och sov. Så jag hörde verken när kompisen ringde eller när polisen bankade och skrek på dörren.

Jag vaknar med att tre poliser står i mitt sovrum. Fattar noll. En polis drar och knuffar på mig så att jag ska vakna. Är så chockade och det första jag fråga är hur dom kom in. Jo så klart dom dyrkade upp mig dörr. Det va tänt i hela lägenheten när jag vaknade och dom gick runt i lägenheten och kollad.

Sen undersökte dom min kropp så att jag inte hade några skador. Sen så åkte dom. Fattar fortfarande inte vad som hänt. Helt sjukt.

I fredags så va jag hos J, vi drack och käkade sen drog vi ute på krogen och hade svin roligt. Va rätt full. Kom fram en tjej till mig och sa att jag hade fin tröja. När hon hade gått sa jag till J att hon va lesbisk. J svarade "nej det är hon inte hon tyckte bara du hade fin tröja" ;)

Efter en stund kom tjejen fram till oss på dansgolvet och började dansa med oss. Alla hade jätteroligt. Efter en stund så gick J och jag ut för att ta en cigg och hon som tyckte om min tröja följde med. Där ute frågar hon hur länge jag och J har varit tillsammans. Efter det fick J höra det från mig hela kväll. Du J hon va ju inte lesbisk hon tyckte ju bara om min tröja. ;)

När J var på toaletten drog 4 killar in mig på dansgolvet och dansade med mig. Typ 19-20 år. Små barn för mig! ;) Men det va skoj. Efter en stund gick jag där ifrån och väntade på J utanför toaletten. Då kom det fram en mörkhyad kille, riktigt snyggt klädd. Så där ovanlig stil, sånt är ju snyggt. När man inte är som alla andra. Jag gillar sånt, de fastnar jag för. Han ville dansa. Men jag sa faktiskt nej.

Jag skulle sova hos J, men det kom en killkompis till henne som väntade utanför krogen. Så vi gick ut till han så jag tog bussen hem och dom gick hem till J. Pricken över it är faktiskt att D kom på natten. Han mötte mig mitt i allt regn. Förstår mig inte på människor ibland ;) men det va otroligt gulligt gjort. Något som man eller jag inte glömmer.

Dagarna går. Ena dagen är allt bra andra dagen grubblar jag på så otroligt mycket. Det är verkligen värsta röran i min hjärna idag. Vet verken ut eller in. Men det har jag väl inte gjort på månader.

Livet är verkligen på väg upp för mig och det känns underbart. Är så glad över allt som jag gjort den senaste tiden. Önskar bara att vissa saker inte hade tagit så lång tid för mig att inse. Men nu är det som det är. Blicka framåt som D säger. Men ibland är det inte så lätt.

Dom senaste dagarna har varit så otroligt bra. Känner mig glad och uppåt. :)

Saknar min älskade familj otrolig mycket. Kan inte beskriva min saknad med ord. Men det gör så otrolig ont. Känner mig nästan helt ensam här uppe.

Har T & J som är helt otroliga emot mig och verkligen guld värda. Vet inte vad jag hade gjort utan er. Älskar er otroligt mycket och ni betyder mycket för mig.

Det är en lång uppförsbacke nu men jag hoppas ljuset snart kommer och den stora nedsförbacken kommer. Jag måste bara tillåta mig själv att sörja, gråta, va arg, besviken, förbannad och hata allt detta det är normalt efter allt som hänt. Annars kan jag aldrig bli starkare. Vissa dagar är så mycket jobbigare än andra och det har varit så nära att jag tagit livet av mig. Har tänkt ut exakt hur jag skulle görat. T.ex. tagit alla mina tabletter, skurit mig eller hängt mig. Har kommit fram till vilka jag vill skriva brev till familj och vänner. Vad det ska stå i dom. Men tack vare min familj och mina vänner har jag klarat av dom dagarna.

Vet inte hur jag ska förklara mina känslor. Men känner allt på samma gång, ledsen, besviken och arg. Vissa stunder känner jag att jag inte vill leva längre andra stunder bara gråter jag och skriker. Vissa stunder vill jag bara vara med honom, andra stunder hatar jag honom. Får man skriva så?

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

I onsdags skulle jag till gynmottagningen och göra en abort. Han kom inte dit. Han har ingen bil sa han. Men han kunde lånat sin mammas. Det kunde han i tisdags när han skulle se på hockey hos grannen. Men som sagt det är ju viktigare att se hockeyn än att jag tar bort hans barn. Sporten har alltid gått före allt.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Fixade en gemensam kurator till oss att gå och prata med tillsammans. För att jag ville att vi skulle lösa allt och få det bra i förhållandet. I början gick det bra att gå dit. Men sen började han bete sig illa emot det. Han lovade och lovade mig saker där hos henne men höll inte ett ord va vad han sa. Han lovade att ringa och få hjälp och att få någon utbildad att prata med själv. Inget av det gjorde han. Det gjorde väldigt ont. Tycker att det bevisar att han vill och tycker att han behandlade mig rätt. Han ville bete sig som han gjorde han tyckte det va acceptabelt.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Det finns en gång jag ALDRIG glömmer & ALLTID kommer tänka på!

Det va på min lillasysters födelsedan den 24 JUNI 2011 ca: 15:48. Alltså på midsommar. Pappa hade kommit upp från Skåne några dagar innan. Vi skulle mysa och fira midsommar tillsammans alla 3. Träffade inte pappa så ofta eftersom han bor i Helsingborg. Han har alltid funnits för mig i alla lägen. Han är guld värd.

På midsommar afton när pojkvännen vakna känner man direkt att något är fel och att han är på dåligt humör. Sånt kan man avgöra bara när man ser han i ansiktet. Så pappa går ut för att gå en runda.

Sen händer allt. Efter en stund kommer pojkvännen ut i köket och fråga ungefär såhär "vart är alla jordgubbar?" Upplever att han blir ännu surare för att det finns så lite jordgubbar kvar. Så jag frågar honom ungefär såhär "fick vi inte äta jordgubbar?" Jag upplever att han blir ännu surare. Efteråt säger han nått i stil med "att det inte va jordgubbarna han va sur för."

Vi är i köket efter en stunds diskution så ställer han sig upp och knuffar mig in i skafferiet så jag tappar luften och slår mig på kinden. Jag går in i sovrummet för jag blir ledsen och gråter, helt förstörd. Denna dag som skulle blir så mysig. Pappa hade kommit upp 52 mil för att hälsa på. Nu är helvetet löst tänkte jag.

Han kom in efter mig i sovrummet och vi diskuterade. Han blev arg och kastade en kattställning på mig, hoppas på mig i sängen och gränslade över mig, tog stryptag, drar mig i håret. Men jag mins inte vad jag gör tillbaka blir minnesluckor. Vet att jag skakar och va rädd. Men jag vet att jag brukar försvara mig, så det gjorde jag antagligen denna gången också.

Pappa kommer hem efter sin promenad, han hade varit borta en lång stund. Allt är i full gång. Jag skämdes så och va så otroligt ledsen. Jag ringer polisen för att pojkvännen inte ville åka. Polisen kom. Gör ett förhör med mig och kollar på mina blåmärken. Dom tycker att jag ska göra en polisanmälan och begära besöksförbud. Så jag bestämde mig för att göra en polisanmälan och ansökte om besöksförbud. 

Dom tar han med sig. Men han ville inte följa med han skulle göra mat först. Så polisen höjer rösten och blir bestämd och pojkvännen blir mer arg och även han höjer rösten. Upplever att han blir lite hotfull. Kändes så jobbigt när dom tog honom. Bara skakade och grät.

Jag ångrade mig och tog tillbaka anmälan om besöksförbudet och misshandel. Jag tog tillbaka honom igen. Men åklagaren la inte ner fallet utan han blev dömd för misshandeln på mig. Jag fick kontakt med brottsofferjouren och gick i samtal regelbundet.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Men just nu är det bara några händelser jag orkar ta upp. Som jag tänker på väldigt ofta och som alltid kommer finnas med. Och som har satt sig som är inne i mig, som gör så otroligt ont.

Dagen därpå skulle jag till mödravården för att ta klamydia test och det visade sig att det va positivt. Vart hade jag fått klamydia ifrån? Jag har inte varit med någon annan inte varit otrogen o.s.v. Visade sig även att jag va mitt uppe i ett missfall. Berodde antagligen på att han sparkade mig i magen dagen innan. Hade så ont i magen det va som 100 knivar skar i magen och blödde jätte mycket. Han brydde sig inte det minsta utan han levde vidare som han ville. Ingen tröst eller hjälp hemma. Va fortfarande jobbigt efter operationen både psykiskt och kroppsligt. Situationen mellan mig och pojkvännen på värkande mig, slagsmålet, oron allt var riktigt jobbigt då.

Jag började fundera! Han sa att han inte hade varit med någon annan än mig. Men hans liv fortsatte som förut. Han hjälpte inte till något och han satt bara med mobilen åkte och va borta när han kände för det och hur länge. Sa aldrig vart han skulle.

Jag kände mig nästan alltid osynlig och oälskad. Jag passade när han behövde mig, ville något och hade lust.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

När jag hade varit hemma i 2 dagar efter operationen. Så va allt som vanligt igen. Det va mitt fel denna gången också.

Det började med att vi hade haft det jättedåligt i månader och hade egentligen haft det nästan hela förhållandet. Som vanligt satt han bara i soffan och kollade på tv och höll på med sin mobil. Inget tanke på att hjälpa till hemma. Jag ville ha uppmärksamhet och närhet efter operationen. Va riktigt sårbar, deppig och nere. Jag städade, tvättade, laga mat, plockade efter honom. Jag hade precis kommit hem från operationen hade varit hemma i 2 dagar. Jag tyckte att man kunde få lite hjälp. Jag mådde ju inte så bra psykiskt eller kroppsligt.

Vi gick och la oss för att sova. När han somnat tog jag hans mobil för att kolla så han ställt klockan till jobb dagen därpå. Han hade försovit sig en del dagarna innan. För att han suttit uppe sent ut på natten med mobilen och tv:n. Då blev det bråk.

Han gränslade över mig i sängen, jag släppte inte hans mobil jag höll kvar hur ont det än gjorde. Han vred mina armar, tog stryptag och slog mig med knytnäven på näsan, blödde otroligt mycket och han sparkade mig även i magen. Jag kom loss och vi fortsatte ute i hallen jag rev honom och slog av han glasögonen och han mina.

Något stämde ju inte när han reagerade att jag tog hans mobil ett sånt beteende får man inte om man inte döljer något.

Ska tillägga att jag har alltid försvarat mig. Denna gång va det mitt fel eftersom att jag tog hans mobil!

Han tog bilen och åkte ifrån mig. Stora polisbilen kom, grannen hade ringt till dom. Dom frågade mig vad som hänt. Dom va tre stycken. Jag berättade. Dom kollade igenom lägenheten. Dom såg mina blåmärken och röda avtryck på halsen och även blodet i vasken på toaletten och mina söndriga glasögon. Jag ville inte göra en anmälan men dom va tvungna att göra det.

Han kom inte tillbaka och klockan blev mycket så jag blev orolig och ringde hans mamma. Berättade för henne hur det låg till och det jag får till svar är "om han tar livet av sig så är det ditt fel." Pappa hörde hela samtalet och ringde upp hans mamma och skällde ut henne.

Efter ett tag kom det papper från polisen om polisförhör inne på station.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Jag gjorde en GBP för ca 2 år sedan. Innan operationen lovade han att hjälpa mig med att köpa drycker som jag va tvungen att ha. Skulle gå på flyt i sex veckor. Dom va dyra. Han hade jobb full lön men hjälpte mig inte alls. Jag tycker att i ett förhållande hjälps man åt.

Efter några veckor fick jag hjälp av socialen i Kil till lägenhet. Dom betalade hyran men jag fick köpa den själv. I Vålberg. Då va jag 15 år gammal. Jag flyttade dit och var fortfarande tillsammans med honom.

Efter ett tag så flyttade han också till Vålberg men vi bodde inte tillsammans. Medans vi höll på att packa ner hans saker i hans gamla lägenhet så hände något med honom. Men vad? Han började ta tag i mig på ett sätt som inte va okej. Det gjorde ont. Minns det än idag. Så jag ringde till hans mamma så hon hämtade oss.

Förklaringen jag fick efteråt var att han mådde så psykiskt dåligt av att vara där. Han sa förlåt och att han älskar mig.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

Han hade fifflat med mobilen sen vi började träffas, han hade hemtelefonen på ljudlös. Så en dag skulle jag ringa ett samtal från hans hemtelefon och ser att där är minst 20 missade samtal från ett och samma nummer. Precis när jag slagit in det nr jag skulle ringa så ringer det igen. Och jag svarar.

Personen frågar vem jag är och jag berättar vem jag är. Hon berättar för mig att hon och min pojkvän är tillsammans och har varit hela tiden. Att han träffade henne helgen innan och hade sex o.s.v. Det kunde ju faktiskt stämma allt hon sa eftersom att han fifflade med mobilen och jag var inte med han förra helgen. Hon säger även att jag ska akta mig för honom för han misshandlar tjejer.

Jag frågar ut han när han kommer hem från jobb. Han blev helt till sig och sa att hon trakasserade honom och att dom inte va tillsammans och att det va ett x till honom. Jag sa till han att det va slut och att jag skulle åka där ifrån till min kompis där jag bodde innan. Han blev arg eller ledsen för det jag sa för han slog hål i gardrobs dörren och gick in på toaletten med en kniv.

Jag valde att stanna och vi fortsatte att vara tillsammans. Men idag när jag tänker tillbaka så va det första beviset på att det inte va ett okej beteende från hans sida.

Men vill tillägga att detta är så jag upplevt det sen upplever ju inte alla människor det lika.

I ca 7 års tid va jag tillsammans med honom. 7 år är en mycket lång tid. Jag kan inte förstå att jag älskar honom fortfarande. Pga. allt han har gjort i mot mig. Många kommer nog inte förstå mig, många kommer nog tycka jag är dum i huvudet och några kommer nog förstå mig.

Vill börja med att skriva att än idag älskar jag honom obeskrivlig mycket. Varför?! Han har varit min trygghet, mitt allt, den jag har delat mitt liv med och som vet allt om mig. Nu är det slut.

Vi träffades via internet. Och skrev mycket fina mejl till varandra. Vi beslöt oss för att träffas på Bergvik en dag och ta bussen tillsammans efter som att vi åkte med samma buss. Han somnade och satt längst ut så jag kom inte ut när jag skulle av jag försökte väcka honom men det gick inte. Kanske ville han att jag inte skulle komma av!

Jag följde med honom hem efter som att han vaknade lagom tills han va vid sin hållplats. Hemma hos honom pratade vi och umgicks. Mer och mer kände jag för honom. Han va verkligen så go och underbar.

Vi började umgås mer och mer, jag började tycka om honom mer och mer. Han sa att han kände samma för mig. Så efter ett tag så blev vi tillsammans.

I övrigt bodde jag hos en kompis för jag hade inte fått någon lägenhet än. Sökte via socialen i Kil. Bara för att jag inte kunde bo hemma pga. av att pappa och hans tjej hade för måna fosterbarn och det blev för rörigt för mig. Tillsist hamnade jag hos pojkvännen och bodde där ett tag.