Jag är rätt trött så skulle jag lägga mig i soffan eller sängen nu skulle jag somna. Jag mår inte speciellt bra om man säger så. Allt känns verkligen piss och skit. Har liksom ingen lust att finnas. Vet inte hur jag ska förklara hur jag tänker när det gäller allt. Men så mycket vet jag att när jag var på väg in till stan igår tänkte jag hoppas av vid motorvägen och hoppas rakt ut i vägen. Men något fick mig att inte göra det.

Jag känner lite såhär att vad ska man finnas till för. Man äter massa mediciner och oavsett om jag äter det mår jag riktigt skit. Är det inte meningen att dom ska få mig att må bättre? Det är ju därför jag tar dom i alla fall. Men jag kan lika bra spola ner dom i toaletten.

Man kan inte jobba och tjäna pengar. Man försöker kämpa sig igenom att ta sig till träningen måndag och torsdag. Men inte änst det klarar jag av ibland. Och när jag inte klarar av en sak som jag ska göra en dag så kan jag lika bra skita i alla saker som händer den veckan. För då är jag helt misslyckad.

Jag är på Solaretuern på tisdagar och det känns skönt. Att bara få komma bort hemmifrån känns underbart. Men det är inte alltid jag klarar det heller. Varför är det såhär?

Varför överhuvudtaget finnas till när man har så svårt för allt i samhället, att passa in, att må bra o.s.v? ? Varje dag som går är en kamp för mig.

Att passa in i samhället kommer jag nog aldrig göra. Kommer nog alltid känna mig utanför. Varför blev jag inte som alla andra?