Hmm, ja du det är en bra fråga. Jag mår väl som vanligt. Nere & deppig. Önskar att allt bara kunde lösa sig just nu. Så trött på alla möten, allt krångel & alla måsten. Men de kanske är så här ett tag framöver sen kanske jag kan få lite semester från allt. :) Det kan jag iallafall hoppas.  :) Inte för att jag har något hopp för något längre jag förväntar mig inte ett skit längre.

Önskar att jag inte fans, att jag bara kunde försvinna & komma tillbaka & må som alla andra. Vanliga människor har sina stunder också där det är jobbig & när dom kanske har jobbiga tankar. Men tror inte att många människor känner som jag & mår som jag så ofta som jag gör. Tänker på döden varje dag just nu. Vill liksom inte kämpa mer min ork är helt borta.

Inuti i mig har jag så mycket sår & jag blöder otroligt mycket & det är nog något som aldrig kommer att läka. Något jag måste lära mig leva med.

Men hur gör  jag det?

Efter alla års samtal med psykologer & läkare. Har haft alla dessa psykologer & läkare sen 6-års åldern de är väldigt många år. Jag är 24 nu så alltså i 18 år. Min beskrivning jag gav psykologerna & läkarna när jag va 6 år va att det är tungt inne i hjärtat & hjärtat är ledset. Har läst mina journaler från jag va 6 tills nu. Om jag ska beskriva vad jag känner inom mig idag så skulle jag beskriva de att det är tungt i bröstet & att jag är ledsen. Som jag säger idag till psykologerna & läkarna är ju att det är tungt i bröstet & att jag är ledsen  det är ju ungefär samma ord som jag använde vid 6 år ålder fast orden va istället att de va tungt i hjärtat & hjärtat va ledset. När jag tänker på meningarna jag sa när jag va 6 & som jag säger idag när jag är 24 så tycker jag att meningarna betyder samma sak. Har jag fel?