-Tillbaka & aktiv!

Det var ungefär ett år sedan jag skrev på bloggen! Men nu tänkte jag försöka komma tillbaka & skriva lite då & då. Kanske inte lika mycket som när jag statade upp bloggen men i alla fall ibland.

 

I sista inlägget som jag postade här så berättade jag ju om att jag skulle träffa en ny psykolog på HAB & det har jag ju gjort. Och under denna tiden har jag gjort så ”STORA” framsteg enligt psykologen & andra i min omgivning.

 

Jag känner att jag förändras inombords på nått sätt. Vi har kört hård Terapi i flera veckor nu & varje vecka istället för varannan vecka, vi har fått utöka tiderna hos psykologen p.g.a. att det behövs & är kämpigt när jag väl är där.

 

När jag varit på ett besök hos psykologen är jag helt slut efteråt. Så har de ju alltid varit. Men jag är trött på ett annat sätt nu. När jag väl reser mig upp & ska gå ut därifrån så är huvudet i värsta röran. Men efter någras timmar sömn & ensamhet så känner jag genast förändring på mitt tänkande.  

 

Vi pratar mycket om känslor hos psykologen. Det vi kommit fram till är att i längden när jag hamnar i saker som diskussioner så är det faktiskt inte så ofta jag har fel som många säger. Men man har ju alltid fått höra men Anna nu är du löjlig som reagerar så, men framförallt har jag alltid fått höra att Anna du får & kan inte göra som du vill för att du har diagnoser o.s.v.

 

Jag är medveten att jag inte kan göra som jag vill o.s.v. Men om jag ska visa människor respekt, lyssna, finnas där. Så måste ju de så kallade ”vanliga” folket även göra det samma för mig. Jag ska ha förståelse för snäsighet, jag ska ha förståelse & måste läsa mellan raderna, gissas vad som menas när de pratas. Om jag ska försöka med allt detta som blir ett heltidsjobb för mig som alla ”vanliga” människor kräver. Då måste jag bara fråga varför ska bara jag ha förståelse för vad andra inte klarar när dom inte kan ha det mot mig?

 

Allt handlar om att ge & att ta!

Jag vill ha tydlighet!

Inga krusiduller!

Ärlighet!

Respekt!

Men mest av allt skulle jag ibland vilja känna att jag är lika mycket värd som alla andra. Fast att jag har diagnoser & lider av psykisk ohälsa!

 

En sak som är jätteliten för er ”vanliga” människor, kanske är jättestor för mig. Oavsett om jag har diagnoser eller ej så har man rätt att reagera & säga vad man tycker. Utan att man ständigt ska får höra Anna nu gör du fel, så kan du inte säga, visa den respekt o.s.v kan rabbla upp så många saker som människor säger till mig.

 

Att höra alla dessa saker i alla år har gjort att jag kritiserar mig själv i allt jag göra. Vilket är de jag & psykologen jobbar med nu. Det är inte ofta man får höra om något bra man gjort när man är lite. Men en sak får jag höra ibland. Jo vill ni veta? När Anna kom till sandlådan & ville vara med & leka tog hon sakerna från alla andra barn & fick inte Anna sakerna slog hon dom i huvudet med spaden, så hon till sist fick de hon ville leka med. Vilket jag ofta får hör också är att när Anna kom till lekplatsen så sprang alla barn där ifrån.

 

När detta berättas idag i vuxen ålder så skrattas de åt det. Men innerst inne så skrattar inte jag. Förstår inte det roliga i hela saken? Är de någon som skulle kunna förklara det för mig? Så kanske jag med kan skatta & ha kul?

Tack för att du bidrar med din åsikt till detta inlägg



»
»
»